Box
Vi bodde i Box.
Inte i en box, men väl ett hotell av normal engelsk standard.
Med immiga rutor, självklart.
Byns vackra kyrka var värd att se. Det lilla grindhuset var privatbostad.
Trädgårdarna var svårare att få syn på. De flesta inmurade, men väldigt fina murar. Man kan bara föreställa sig hur bra odlingsklimat det är på insidan.
Bath
I Bath är nästan alla byggnader i sandsten. Mest imponerande är väl the Royal Cresent.
De romerska baden och Bath Abbey går inte av för hackor de heller.
Här är huset där Jane Austen inte hade bott, men kunde ha gjort...
Blaise castle
Den sötaste lilla borg man kan tänka sig. Blaise castle utanför Bristol. Högst uppe på berget står den. Ett minne från tiden när riddare vaktade England i renaste Invanhoe-stil. Vägen upp var lång och brant.
Och vägen, som väl mera är en stig, vaktades också. En stenmurad grotta för vaktposten att kura i.
Fossilresan
Välkomnande entré
Alphems arboretum, en samling av träd och stenar, utanför Floby.
Frans Johan Gegerfeldt ägnade 50 år av sitt liv till att släpa hem stenar till sin trädgård och samlade på vackra och sällsynta träd.
Så mycket sten
Gegerfeldt jobbade som lantbrevbärare och hittade ibland stenar på sina arbetspass. Efter jobbet tog han sin skottkärra och hämtade hem stenen.
Han byggde murar, skapade rum och växtmiljöer för sina träd.
Han byggde stenfloder, inspirerade av japanska trädgårdar.
Han samlade stenar bara för de vackra formernas skull.
Gegerfeldt dog 1953, 88 år gammal. Han ville ha sin sista vila i Alphem och hade själv sett ut platsen och en vacker gravsten. Men han begravdes inte vid sitt hem, däremot reste hembygdsföreningen hans sten till minne över hans arbete.
Fota fikan
Fantastisk god kräftbakelse, innan vi gick igenom parken åt andra hållet.
Huset
Bostadshuset är så sött i rött och grönt, men inte öppet för besökare. Runt huset skapade Gegerfeldt små kullar och dalar för att leva upp till namnet som han givit sitt hem.
Den stora stenklädda gropen är en kompost enligt skyltningen. Kanske var Gegerfeldt en miljöföregångare som inte ville ha något kväveläckage från gödselstacken.
Skogens alla träd
Det gick knappt att se skogen för alla träd
och absolut inte att komma ihåg namnen på alla. Parken innehåller mer än 200 lövträd och buskar och fler än 100 barrträd.
Men nästan alla träd hade nummerbrickor så att man kunde kolla upp vad det var i växtförteckningen.
Nr 22 är en japansk hänglärk.
Och nr 461 är en blodlönn. Jag som trodde alla "blod"-träd hade röda blad...
Några namn kommer man ju ihåg utan nummerbrickor - som ormgranen.
Vissa träd känner man ju igen direkt på deras vackra bladverk. Glanslinden visade sig från sin bästa sida när solen bröt igenom trädkronan.
Skogens röda guld
Guld för dess rikedom och kanske för att de nästan glimmar i riset.
Men det finns annat som också lyser upp, vissnande röda lönnlöv
och blåbärsrisets sprakande röda höstfärg.
4 sjöar
Etapp 25 går från Lundsjön.
Nästan vårlikt när höstens färger tar udden av grönskan i björkarna.
I Ljusgryten finns regnbåde inplanterad och vi hörde fiskare på motsatta stranden.
Myrgryten, så vacker, omgiven av gräs i en sank myrbädd. Nästan lite kusligt att gå stigen strax bredvid.
Mellanmalmen var slutmålet på vandringen.
Kolmilan
Kolmilan brinner i september varje år, när vi kom var det bara en krans av aska kvar.
Vid kolmilan finns en kolarkoja med två hårda britsar att sova på.
Kommer man inte in i kolarkojan så kan man kanske sova i vindskyddet som har en skyddande långeldstad framför.
Näe, både kojor och eldstäder är nog mest för nöjes skull nu för tiden. Annat nöje verkar vara yxkastning, för inte kan dessa två jättetavlor användas för simpel pilkastning?
Vigors kyrka
Mitt inne i skogen finns en JÄTTE-sten som kallas Vigors kyrka.
Rester från istiden kan man förmoda.
Tallarna växer verkligen höga och ger faktiskt ur vissa perspektiv känslan av att befinna sig i en stor katedral.
Men troligare än att det varit en kyrka är nog att det varit en offerplats. Vi offrade säkert en hel kvart på att låta oss imponeras över stenformationerna.
Ljunghöst
Västergötlands landskapsblomma ljung trivs lika bra i Södermanland.
Höstens färgskala går här från rosa till brunt
från ljung till underbart vackra ormbunksblad.
Redo att GÅ
Med stövlar och ryggsäck på är det bara att börja gå.
Leden tydligt markerat med nymålade stolpar.
Första hindret, eller kanske ska vi säga enda hindret, att våga sig in i kohagen.
Tack och lov, inga kor i sikte i backarna ner mot Lundsjön.
Koskräck avskräcker inte
En del av leden gick genom en ko-hage, men kossan på bilden var faktiskt i en annan hage - tack och lov. Lägg märke till Babsans vackra växthus i bakgrunden.
Den här bron var visst gränsen för kossornas utbredning, eller kanske sträckte sig hagen till andra sidan ån också. Men oavsett så hade vi inte behövt vara rädda, vi såg inga kor inne i den hagen vi gick i.
Svampleden övergår i svamledan
Vi hade inte gått så långt innan kantarellerna dök upp. Oemotståndliga, både gula och trattar!
Men det var förståss inte bara kantareller, det fanns massor av olika sorter därute i backar och mossor.
Till slut inföll svampledan och vi lämnade mycket kvar i skogen. Det gick ju inte att ägna hela dagen åt att plocka svamp, vi skulle ju vandra. Väl rensat såg inte skörden så väldigt stor ut heller, fast vi tyckte vi hade plockat så mycket.
Reskost
Halvägs till fjället - stopp för smörgås och kaffe. Smörgåsen var ett bröd fyllt med kall pizzafyllning - mycket godare än det låter.
Svarta stammar
En hel del att titta på under resan. De alldeles svarta tallstammarna var så fascinerande att det krävdes ett stopp.
Hotellet
Ingen telefon, inget internet, men varmt och torrt och god mat på hotellet.
Kvällstur bland stugor
Första turen gick inte ut på fjället, vi gick runt och kikade på stugorna i stället.
Välskyltat
Visst var lederna välskyltade.
Det var förresten skyltat lite var stans...
Tallar
Stövlar krävs
Stövlar var ett måste.
Men man ville inte gå överallt i alla fall. Stövlar skyddar inte för murkna brädor...
Från ena fjället
ser man över till det andra. Fullt med sportstugor som på sluttningen.
Snö i sikte
Det fanns allt lite snö uppe på fjällkrönet.
Dimma
Dimsjoken låg lågt över fjällen.
Men vi tappade aldrig sikten som tur var.
Solsken
Stundom sken solen på oss och över fjället.
Motsols
Det var inte för att vi hade solen i ögonen som vi valde att vandra leden motsols.
Isflak
Efter en kall natt var det isskorpa på vattenytan på myrarna.
Värst var att spångarna också var täckta med en ishinna...
Därför gick vi väldigt sakta och försiktigt den första sträckan.
